Semester.

Nu är det inte långt kvar. Till semestern alltså. Om mindre än 2 veckor sitter och och mina reskamrater på ett plan till Hongkong. Hualigen! Jag älskar ju att resa, det ska bli otroligt kul att komma iväg... men det värsta är att jag lider av en orolig stressmage och får en ordentlig resfeber veckorna innan jag ska åka bort. Man kan sammanfatta det hela med att jag redan påbörjat min turistdiarré ;) Spelar egentligen ingen roll var jag ska åka. Blir alltid lika nervös innan. Men det brukar släppa så fort jag hoppat på tåget och påbörjat resan. Den härliga känslan som infinner sig när allt är packat och klart. Tanken på att det är städat och ordning hemma (så att det inte luktar gammal soppåse när man kommer tillbaka). När vi är framme på stationen i god tid innan och hunnit sätta oss till rätta. Då brukar jag bara luta mig tillbaka och andas ut. Kika ner i matsäcken och ta upp ett äpple eller kexchoklad och skrapa den obligatoriska trisslotten.

Den här gången kommer semesterveckorna bestå av ett himla flängande fram och tillbaka. Resan börjar för mig och min bättre hälft ner till Malmö. Sedan ska vi flyga från Kastrup till Amsterdam och byta till ett plan mot Hongkong. Där kommer vi vara några dar och även göra en dagsutflykt till Macau. Sedan bär det av till Kuala Lumpur-Langkawi-Penang-Kuala Lumpur (igen)-Tioman-Kuala Lumpur (igen) och hem. Kan inte riktigt fatta att vi ska åka så långt bort. Sydostasien, snart ses vi!

Gästlistan.

...förutom alla svenska kommunpolitiker, hovnarrar och utländska statschefer finns prominenta gäster såsom Svenska katolska kyrkans biskop, Muslimska rådets ordförande, Svenska turistföreningens ordf. Västerbottenkurirens chef red, Svenska filminstitutets vd, Försäkringskassans Gen dir. Påminner lite om nobelfesten. Var är Daniel & Victorias vänner?

Ship to Gaza.

Trevligt, Israel verkar ha vaknat på fel sida i sängen. Sjöröveri på internationellt vatten känns aningen desperat och ociviliserat. Eller har jag missat nått?

Ett gäng människor, bland annat några kända svenskar hade bildat en konvoj för att segla in från Cypern till hamnen i Gaza för att ge mat mm till människorna som är instängda där. Hamnen i Gaza är stängd men Ship to Gaza ville bryta blockaden och ändå ta sig in för de civilas skull. Då sker det som inte får se, Israel åker ut på internationellt vatten och kliver på båten för att de tror att det finns en massa vapen på båten som ska till Hammas och terrororganisationer i Gaza (alltså inte bara mat till de civila) och där bryter Israel mot folkrätten genom att kliva på båten på internationellt vatten (alltså inte Israels vatten) och skjuter flera på båten som försvarar sig.

Detta gör mig så ledsen. Hur kunde det bli så här? Jag bara skakar på huvudet och suckar djupt. Hjälporganisationer som försöker göra allt för att bidra med förnödenheter åt de lidande folket. Mat, mediciner, rullstolar, byggmaterial mm.

Min granne.

I vintras var jag orolig och kände starkt obehag efter att inte sett röken av vår granne på flera veckor, ja månader! Jag tänkte att antingen har han åkt till Thailand eller också ligger han avliden inne i lägenheten. I vanliga fall brukar jag höra honom när han går ut på morgonen och likaså när han kommer hem och slår igen dörren. Men nej det var knäpptyst hela vintern. Min känsla säger mig att han verkar vara en ensam människa. Så vem vet, han kanske låg där inne utan att någon saknade honom...

Efter att ha bestämt mig för att kontakta andra grannar om detta och ta reda på fakta om någon visste var han befann sig, möter jag tillslut den gamle mannen i trapphuset när jag är på väg ut med soppåsen. Jag stannar upp, tittar på honom lite för länge än vad som normalt anses vara okej för att det inte ska kännas obekvämt. Jag får fram ett ”Heeej!” Lite glatt överraskat och lättande. Jag blev så glad att jag nästan ville hoppa fram och ge honom en stor kram. Han svarade tillbaka ”ja hej du...” och han måste ju ha undrat varför jag blev så förvånad och glad över att se honom.

Om han bara visste hur orolig jag varit i flera veckor. Även om jag inte känner honom, är jag så glad och uppskattar att han lever och verkar må bra. När jag hör hans dörr smällas igen nu varje dag, eller när han spelar sina gamla rock'n'roll plattor på högsta volym känner jag mig lugn och trygg. Jag är så glad att han finns där bakom min vägg, han skulle bara veta!

Agnes Cecilia.

När jag var 5 år hade jag en vän som jag tyckte om att vara tillsammans med varje dag. Hon hade fina strumpor med spetskransar på och var jämt fräknigare än vad jag var. Jag minns hur hon kunde rulla med ögonen och göra lustiga ljud med salivet i halsen. Hon var väldigt rolig min vän! Hennes familj bodde i stan, så min pappa fick skjutsa mig dit med bilen eller också fick jag följa med henne direkt hem efter dagiset vid Klockberget. De bodde i ett stort gult hus med många våningar där trapporna aldrig tog slut. På sommaren lekte vi ute i trädgården bland taggiga rosenbuskar, fyrklöver och nyklippt gräs som var skönt att gå barfota på. Vi brukade dra ihop de tunga vita korgmöblerna närmre varann och hämta ut filtar, täcken och kuddar att sitta på. Det kändes som vårt egna lilla fort där under den stora lönnen.

Sedan satt vi där och myste, drack rabarbersaft, räknade myggbett på benen och pratade om livet och döden. Det fanns ett stort plank som avgränsade trädgården och trafiken bakom. På andra sidan kunde vi se den bleka fasaden, de stora fönstren och tornet på det vackra landshövdingehuset. Där uppe bodde Agnes Cecilia, det visste vi. Den flickan hade inga föräldrar, de hade dött i en bilolycka och det var väldigt synd om henne. Vi pratade mycket om döden och om hur sorgligt allt var. Min vän berättade om klockor som började gå baklänges när man var i Agnes Cecilias närvaro, och om hur någon försökte kontakta henne från en annan tid. Porslinsdockor som föll ur skåp mitt i natten och om hur en vit balettdansös övade sina steg i det stora vardagsrummet, men försvann när hon fick se att man tittade på henne.

På kvällarna hade jag svårt att somna när jag var liten, men det gick lättare med åren :)

Bröllop.

Årets glassigaste bröllop var när GB-glassgubben Clovve gifte sig med sin Clovina på Lisebergs stora scen förra helgen. Amy Diamond, Erik Grönwall och tusentals andra var på plats och hyllade bröllopsparet. Men är det någon mer än jag som lagt märke till att bruden är kusligt lik Georges mamma Estelle Costanza i serien Seinfeld?

Barnvisa.

Foto: Åsa Hellman

Ekorr'n satt i granen,
skulle skala kottar,
fick han höra barnen,
då fick han så bråttom.
Hoppa han på tallegren,
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen...

Tallegren? TALLEGREN?? Ursäkta men satt han inte i en gran?