fredag 28 maj 2010

Agnes Cecilia.

Klockberget i NyköpingNär jag var 5 år hade jag en vän som jag tyckte om att vara tillsammans med varje dag. Hon hade fina strumpor med spetskransar på och var jämt fräknigare än vad jag var. Jag minns hur hon kunde rulla med ögonen och göra lustiga ljud med salivet i halsen. Hon var väldigt rolig min vän! Hennes familj bodde i stan, så min pappa fick skjutsa mig dit med bilen eller också fick jag följa med henne direkt hem efter dagiset vid Klockberget. De bodde i ett stort gult hus med många våningar där trapporna aldrig tog slut. På sommaren lekte vi ute i trädgården bland taggiga rosenbuskar, fyrklöver och nyklippt gräs som var skönt att gå barfota på. Vi brukade dra ihop de tunga vita korgmöblerna närmre varann och hämta ut filtar, täcken och kuddar att sitta på. Det kändes som vårt egna lilla fort där under den stora lönnen.

Sedan satt vi där och myste, drack rabarbersaft, räknade myggbett på benen och pratade om livet och döden. Det fanns ett stort plank som avgränsade trädgården och trafiken bakom. På andra sidan kunde vi se den bleka fasaden, de stora fönstren och tornet på det vackra landshövdingehuset. Där uppe bodde Agnes Cecilia, det visste vi. Den flickan hade inga föräldrar, de hade dött i en bilolycka och det var väldigt synd om henne. Vi pratade mycket om döden och om hur sorgligt allt var. Min vän berättade om klockor som började gå baklänges när man var i Agnes Cecilias närvaro, och om hur någon försökte kontakta henne från en annan tid. Porslinsdockor som föll ur skåp mitt i natten och om hur en vit balettdansös övade sina steg i det stora vardagsrummet, men försvann när hon fick se att man tittade på henne.

På kvällarna hade jag svårt att somna när jag var liten, men det gick lättare med åren :)

1 kommentar:

  1. En härlig tid det där. Jag kommer också ihåg när vi va där. Då va man bra liten. :)

    SvaraRadera