Semester.

Nu är det inte långt kvar. Till semestern alltså. Om mindre än 2 veckor sitter och och mina reskamrater på ett plan till Hongkong. Hualigen! Jag älskar ju att resa, det ska bli otroligt kul att komma iväg... men det värsta är att jag lider av en orolig stressmage och får en ordentlig resfeber veckorna innan jag ska åka bort. Man kan sammanfatta det hela med att jag redan påbörjat min turistdiarré ;) Spelar egentligen ingen roll var jag ska åka. Blir alltid lika nervös innan. Men det brukar släppa så fort jag hoppat på tåget och påbörjat resan. Den härliga känslan som infinner sig när allt är packat och klart. Tanken på att det är städat och ordning hemma (så att det inte luktar gammal soppåse när man kommer tillbaka). När vi är framme på stationen i god tid innan och hunnit sätta oss till rätta. Då brukar jag bara luta mig tillbaka och andas ut. Kika ner i matsäcken och ta upp ett äpple eller kexchoklad och skrapa den obligatoriska trisslotten.

Den här gången kommer semesterveckorna bestå av ett himla flängande fram och tillbaka. Resan börjar för mig och min bättre hälft ner till Malmö. Sedan ska vi flyga från Kastrup till Amsterdam och byta till ett plan mot Hongkong. Där kommer vi vara några dar och även göra en dagsutflykt till Macau. Sedan bär det av till Kuala Lumpur-Langkawi-Penang-Kuala Lumpur (igen)-Tioman-Kuala Lumpur (igen) och hem. Kan inte riktigt fatta att vi ska åka så långt bort. Sydostasien, snart ses vi!

Gästlistan.

...förutom alla svenska kommunpolitiker, hovnarrar och utländska statschefer finns prominenta gäster såsom Svenska katolska kyrkans biskop, Muslimska rådets ordförande, Svenska turistföreningens ordf. Västerbottenkurirens chef red, Svenska filminstitutets vd, Försäkringskassans Gen dir. Påminner lite om nobelfesten. Var är Daniel & Victorias vänner?

Ship to Gaza.

Trevligt, Israel verkar ha vaknat på fel sida i sängen. Sjöröveri på internationellt vatten känns aningen desperat och ociviliserat. Eller har jag missat nått?

Ett gäng människor, bland annat några kända svenskar hade bildat en konvoj för att segla in från Cypern till hamnen i Gaza för att ge mat mm till människorna som är instängda där. Hamnen i Gaza är stängd men Ship to Gaza ville bryta blockaden och ändå ta sig in för de civilas skull. Då sker det som inte får se, Israel åker ut på internationellt vatten och kliver på båten för att de tror att det finns en massa vapen på båten som ska till Hammas och terrororganisationer i Gaza (alltså inte bara mat till de civila) och där bryter Israel mot folkrätten genom att kliva på båten på internationellt vatten (alltså inte Israels vatten) och skjuter flera på båten som försvarar sig.

Detta gör mig så ledsen. Hur kunde det bli så här? Jag bara skakar på huvudet och suckar djupt. Hjälporganisationer som försöker göra allt för att bidra med förnödenheter åt de lidande folket. Mat, mediciner, rullstolar, byggmaterial mm.

Min granne.

I vintras var jag orolig och kände starkt obehag efter att inte sett röken av vår granne på flera veckor, ja månader! Jag tänkte att antingen har han åkt till Thailand eller också ligger han avliden inne i lägenheten. I vanliga fall brukar jag höra honom när han går ut på morgonen och likaså när han kommer hem och slår igen dörren. Men nej det var knäpptyst hela vintern. Min känsla säger mig att han verkar vara en ensam människa. Så vem vet, han kanske låg där inne utan att någon saknade honom...

Efter att ha bestämt mig för att kontakta andra grannar om detta och ta reda på fakta om någon visste var han befann sig, möter jag tillslut den gamle mannen i trapphuset när jag är på väg ut med soppåsen. Jag stannar upp, tittar på honom lite för länge än vad som normalt anses vara okej för att det inte ska kännas obekvämt. Jag får fram ett ”Heeej!” Lite glatt överraskat och lättande. Jag blev så glad att jag nästan ville hoppa fram och ge honom en stor kram. Han svarade tillbaka ”ja hej du...” och han måste ju ha undrat varför jag blev så förvånad och glad över att se honom.

Om han bara visste hur orolig jag varit i flera veckor. Även om jag inte känner honom, är jag så glad och uppskattar att han lever och verkar må bra. När jag hör hans dörr smällas igen nu varje dag, eller när han spelar sina gamla rock'n'roll plattor på högsta volym känner jag mig lugn och trygg. Jag är så glad att han finns där bakom min vägg, han skulle bara veta!

Agnes Cecilia.

När jag var 5 år hade jag en vän som jag tyckte om att vara tillsammans med varje dag. Hon hade fina strumpor med spetskransar på och var jämt fräknigare än vad jag var. Jag minns hur hon kunde rulla med ögonen och göra lustiga ljud med salivet i halsen. Hon var väldigt rolig min vän! Hennes familj bodde i stan, så min pappa fick skjutsa mig dit med bilen eller också fick jag följa med henne direkt hem efter dagiset vid Klockberget. De bodde i ett stort gult hus med många våningar där trapporna aldrig tog slut. På sommaren lekte vi ute i trädgården bland taggiga rosenbuskar, fyrklöver och nyklippt gräs som var skönt att gå barfota på. Vi brukade dra ihop de tunga vita korgmöblerna närmre varann och hämta ut filtar, täcken och kuddar att sitta på. Det kändes som vårt egna lilla fort där under den stora lönnen.

Sedan satt vi där och myste, drack rabarbersaft, räknade myggbett på benen och pratade om livet och döden. Det fanns ett stort plank som avgränsade trädgården och trafiken bakom. På andra sidan kunde vi se den bleka fasaden, de stora fönstren och tornet på det vackra landshövdingehuset. Där uppe bodde Agnes Cecilia, det visste vi. Den flickan hade inga föräldrar, de hade dött i en bilolycka och det var väldigt synd om henne. Vi pratade mycket om döden och om hur sorgligt allt var. Min vän berättade om klockor som började gå baklänges när man var i Agnes Cecilias närvaro, och om hur någon försökte kontakta henne från en annan tid. Porslinsdockor som föll ur skåp mitt i natten och om hur en vit balettdansös övade sina steg i det stora vardagsrummet, men försvann när hon fick se att man tittade på henne.

På kvällarna hade jag svårt att somna när jag var liten, men det gick lättare med åren :)

Bröllop.

Årets glassigaste bröllop var när GB-glassgubben Clovve gifte sig med sin Clovina på Lisebergs stora scen förra helgen. Amy Diamond, Erik Grönwall och tusentals andra var på plats och hyllade bröllopsparet. Men är det någon mer än jag som lagt märke till att bruden är kusligt lik Georges mamma Estelle Costanza i serien Seinfeld?

Barnvisa.

Foto: Åsa Hellman

Ekorr'n satt i granen,
skulle skala kottar,
fick han höra barnen,
då fick han så bråttom.
Hoppa han på tallegren,
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen...

Tallegren? TALLEGREN?? Ursäkta men satt han inte i en gran?

Nordkorea.

Den senaste tiden dyker en tanke upp i mitt huvud, varje dag. Sedan får jag fram en bild... I Nordkorea har de diktatur. Landet är väldigt hemligt av sig. Ingen som bor där får åka därifrån eller ha någon kontakt med omvärlden. Sedan är det bestämt att alla måste ha en 7 cm lång frisyr. Det tycker jag är jättekonstigt. Vem kollar så att ingen låter frillan växa till 10 cm liksom?

Paris Paris!

Jag har flanerat runt i Montmartre. Strosat på de pyttesmå gatorna med kullersten och grus. Handlat en sirlig sjal i vitt och turkos. Doppat baguetter och croissanter i röd sylt. Njutit av ljus och brus från Seine. Pekat förtjust på små butiksskyltar med snirkliga bokstäver och krumilurer. Kysst min älskade vän under ett blött paraply en sen afton. Kuttrat på kall betongtrappa samtidigt som jag blickat ut över den glittrande staden. Fångat en vänlig blick av en gammal konstnär med stort, grått virvlande hår. Smuttat på fantastiskt vin. Stått i mitten av en berömd pyramid av glas och stålrör, samtidigt undrat om någon verkligen ligger begravd under fötterna. Klurat på om kvinnan med det snälla leendet är äkta. Drömt om att få nosa på chokladkakorna och jordgubbsmoussébakelserna (med mandelbotten) i skyltfönstren. Smakat på en tunn crépe med socker och kanel. Tagit på mig den blommigaste klänningen. Älskat, älskat och aldrig känt mig lyckligare.

Övertid.

Trots lågkonjunkturen arbetar allt fler övertid. På åtta år har antalet personer som jobbar övertid ökat från 8,8, procent till 16,7 procent. Övertidsuttaget under lågkonjunkturåret 2009 var högre än under högkonjunkturen 2004. I genomsnitt uppgick den betalda övertiden under året till tre miljoner arbetstimmar per vecka. Det motsvarar 74 000 heltidsjobb.

Själv har jag ca 20 övertidstimmar varje månad. Jag ska verkligen tänka på detta att inte arbeta för mycket, ska försöka minska lite. Måste ju orka hålla i längden. Eftersom jag inte har månadslön blir det lätt att jag tar extra pass för att få ihop fler timmar, trevligt när lönen kommer ju... Men allvarligt Fröken Sjöberg, är det verkligen värt att arbeta så mycket? Det är viktigt med hälsan och ett balanserat välbefinnande! Om jag tänker efter skulle jag mycket hellre vilja vara ledig mer och hinna umgås med vänner, träna, plocka fram symaskinen, läsa och... ja, göra allt sånt som jag numera aldrig tycks hinna med. Skärpning nu!

På spanska översätter man "övertid" till "horas extraordinarias", men de orden används tydligen aldrig i Spanien. Det tycker jag är så fint :)

Ofördelaktigt.

Började prenumerera på Damernas Värld i vintras, och blir alltid lika glad när den fina tidningen dimper ner i brevinkastet. Lika överraskad varje gång när den kommer. Så oväntat men ändå inte. Nämen oj, se där! Har det redan gått en månad sedan sist?! Har jag tid så öppnar jag plasten direkt och sätter mig tillrätta i soffan, gärna med en filt över benen och en kanna te. Redo att börja bläddra, titta, njuta, läsa rubriker, snabbt scanna igenom texterna och bara mysa. Skönt att få ta det lugnt en stund tillsammans med den fräscha tidningen som enda sällskap. Inte läser jag mycket tidningar egentligen. De kan ju vara så dyra, inget jag lägger pengarna på längre. Förut brukade jag göra det, men nu försöker jag spara in. Jaja, tanken var att jag nu skulle unna mig en prenumeration eftersom det var billigare än att köpa stycknummer. När jag gick för att handla mat igår slängde jag ett öga på tidningshyllan och fick se samma tidningsnummer jag fått hemskickat bara några dagar tidigare. Det som var avvikande till skillnad från min tidning hemma var att bakom plasten låg en smaskig 100g chokladkaka som ingick. Snacka om ofördelaktigt!

Ljuvliga sovmorgon.

Vaknade kl. 8:00 av att Jens alarmsignal gick igång. Jag som så gärna ville ha lite sovmorgon. Tack för den tänkte jag, kan han inte kolla så automatalarmet på mobilen är avstängt kvällen innan han går och lägger sig? Det är ju jag noggrann med. Han vet ju att det är helg och att vi är lediga. När jag väl vaknat en gång på morgonen då är det i princip omöjligt för mig att somna om. Jag fungerar så. Jag gick upp, satte tofflorna på fötterna och lunkade vidare in i badrummet. Blev rädd för mig själv i spegeln, jisses vad sliten jag ser ut. Ögonvitan var full av röda strimmor och mörka ringar prydde ögonen som kransar runt om. Dessutom kändes ansiktet svullet på något sätt. Godmorgon spegelbild, kul att se dig liksom. På med kranen som fyllde mina händer med iskallt vatten, som jag sedan sköljde över den morgontrötta blicken. Tog några snabba drag med tandborsten i munnen för att få bort all svavelsyra. Tillbaka till sängen, på med täcket och knep ihop ögonen i hopp om att få sova någon timma till. Efter en stunds vila på kudden hör jag mitt eget mobilalarm irriterat skrika efter mig långt, långt borta från vardagsrummet...

Hej hej, hemskt mycket hej!

Jaha, då var jag med blogg. Festligt. Har gått i flera månader och varit lite sugen på att skapa en egen, men har inte riktigt vågat ta steget. Men vad har jag att skriva om egentligen? På vilket sätt och i vilket syfte skulle jag använda min blogg? Exakt vad skulle den handla om, jag som inte är nischad inom något speciellt område? Framförallt, vem skulle vilja läsa om mig? Jag själv kanske. Vore intressant att läsa om mig själv och på så sätt lära känna Fröken Sjöberg lite bättre. Jag ska försöka att släppa lite på prestationskraven när det gäller perfektion och bara se vad som händer, i hopp om att hamna rätt och hitta en fin tråd som faktiskt leder mig någonstans. Allt jag vill just nu är att få vara kreativ en stund. Jag vill förmedla en känsla. Det är allt. Känslan är jag.