Min granne.

I vintras var jag orolig och kände starkt obehag efter att inte sett röken av vår granne på flera veckor, ja månader! Jag tänkte att antingen har han åkt till Thailand eller också ligger han avliden inne i lägenheten. I vanliga fall brukar jag höra honom när han går ut på morgonen och likaså när han kommer hem och slår igen dörren. Men nej det var knäpptyst hela vintern. Min känsla säger mig att han verkar vara en ensam människa. Så vem vet, han kanske låg där inne utan att någon saknade honom...

Efter att ha bestämt mig för att kontakta andra grannar om detta och ta reda på fakta om någon visste var han befann sig, möter jag tillslut den gamle mannen i trapphuset när jag är på väg ut med soppåsen. Jag stannar upp, tittar på honom lite för länge än vad som normalt anses vara okej för att det inte ska kännas obekvämt. Jag får fram ett ”Heeej!” Lite glatt överraskat och lättande. Jag blev så glad att jag nästan ville hoppa fram och ge honom en stor kram. Han svarade tillbaka ”ja hej du...” och han måste ju ha undrat varför jag blev så förvånad och glad över att se honom.

Om han bara visste hur orolig jag varit i flera veckor. Även om jag inte känner honom, är jag så glad och uppskattar att han lever och verkar må bra. När jag hör hans dörr smällas igen nu varje dag, eller när han spelar sina gamla rock'n'roll plattor på högsta volym känner jag mig lugn och trygg. Jag är så glad att han finns där bakom min vägg, han skulle bara veta!

Agnes Cecilia.

När jag var 5 år hade jag en vän som jag tyckte om att vara tillsammans med varje dag. Hon hade fina strumpor med spetskransar på och var jämt fräknigare än vad jag var. Jag minns hur hon kunde rulla med ögonen och göra lustiga ljud med salivet i halsen. Hon var väldigt rolig min vän! Hennes familj bodde i stan, så min pappa fick skjutsa mig dit med bilen eller också fick jag följa med henne direkt hem efter dagiset vid Klockberget. De bodde i ett stort gult hus med många våningar där trapporna aldrig tog slut. På sommaren lekte vi ute i trädgården bland taggiga rosenbuskar, fyrklöver och nyklippt gräs som var skönt att gå barfota på. Vi brukade dra ihop de tunga vita korgmöblerna närmre varann och hämta ut filtar, täcken och kuddar att sitta på. Det kändes som vårt egna lilla fort där under den stora lönnen.

Sedan satt vi där och myste, drack rabarbersaft, räknade myggbett på benen och pratade om livet och döden. Det fanns ett stort plank som avgränsade trädgården och trafiken bakom. På andra sidan kunde vi se den bleka fasaden, de stora fönstren och tornet på det vackra landshövdingehuset. Där uppe bodde Agnes Cecilia, det visste vi. Den flickan hade inga föräldrar, de hade dött i en bilolycka och det var väldigt synd om henne. Vi pratade mycket om döden och om hur sorgligt allt var. Min vän berättade om klockor som började gå baklänges när man var i Agnes Cecilias närvaro, och om hur någon försökte kontakta henne från en annan tid. Porslinsdockor som föll ur skåp mitt i natten och om hur en vit balettdansös övade sina steg i det stora vardagsrummet, men försvann när hon fick se att man tittade på henne.

På kvällarna hade jag svårt att somna när jag var liten, men det gick lättare med åren :)

Bröllop.

Årets glassigaste bröllop var när GB-glassgubben Clovve gifte sig med sin Clovina på Lisebergs stora scen förra helgen. Amy Diamond, Erik Grönwall och tusentals andra var på plats och hyllade bröllopsparet. Men är det någon mer än jag som lagt märke till att bruden är kusligt lik Georges mamma Estelle Costanza i serien Seinfeld?

Barnvisa.

Foto: Åsa Hellman

Ekorr'n satt i granen,
skulle skala kottar,
fick han höra barnen,
då fick han så bråttom.
Hoppa han på tallegren,
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen...

Tallegren? TALLEGREN?? Ursäkta men satt han inte i en gran?

Nordkorea.

Den senaste tiden dyker en tanke upp i mitt huvud, varje dag. Sedan får jag fram en bild... I Nordkorea har de diktatur. Landet är väldigt hemligt av sig. Ingen som bor där får åka därifrån eller ha någon kontakt med omvärlden. Sedan är det bestämt att alla måste ha en 7 cm lång frisyr. Det tycker jag är jättekonstigt. Vem kollar så att ingen låter frillan växa till 10 cm liksom?

Paris Paris!

Jag har flanerat runt i Montmartre. Strosat på de pyttesmå gatorna med kullersten och grus. Handlat en sirlig sjal i vitt och turkos. Doppat baguetter och croissanter i röd sylt. Njutit av ljus och brus från Seine. Pekat förtjust på små butiksskyltar med snirkliga bokstäver och krumilurer. Kysst min älskade vän under ett blött paraply en sen afton. Kuttrat på kall betongtrappa samtidigt som jag blickat ut över den glittrande staden. Fångat en vänlig blick av en gammal konstnär med stort, grått virvlande hår. Smuttat på fantastiskt vin. Stått i mitten av en berömd pyramid av glas och stålrör, samtidigt undrat om någon verkligen ligger begravd under fötterna. Klurat på om kvinnan med det snälla leendet är äkta. Drömt om att få nosa på chokladkakorna och jordgubbsmoussébakelserna (med mandelbotten) i skyltfönstren. Smakat på en tunn crépe med socker och kanel. Tagit på mig den blommigaste klänningen. Älskat, älskat och aldrig känt mig lyckligare.